Persafest och barndop.
Personalfest i Odd Fellows lokaler för Donnergymnasiets personal. En mycket trevlig och städad kväll. Vi var uppdelade i lag och visst tävlade vi men jag kan inte minnas att någon vann i slutändan. En gren var att tre från gruppen skulle gå loss på instrumenten och spela en vald låt. Tänk er tre personer som inte kan hantera instrument. Det låter förjävligt. Men är otroligt roligt. Till slut får laget nynna med för att det är störtomöjligt att gissa. En annan gren var Let's dance. Jag tävlade med Martin Kulleråker i någon slags jivehistoria till låten Candyman. Och oj vad det svängde! Det var samspel av sällan skådat slag och vilken show! Martin är en ståtlig och stark blekingsk man som kunde lyfta mig och slänga mig mellan benen. Jag fick till och med in fiskekroksklassikern. Ångest att jag inte lät någon filma! Folk kom fram under resten av festen och berömde oss. Det luktar spex...? :) I love mina kollegor. Så är det bara.
Så ställde man klockan fast timmen var sen och upp ur sängen för att åka till Roma kyrka för barndop av Oskar Gunnar Orion. Nu har jag sju kusinbarn. Sju helt fantastiska sådana, och två på väg. Jag fullkomligt älskar vartenda ett. Men något gör mig lite sorgsen, det kanske inte är något som någon har tänkt på, och det är att jag inte fått bli fadder till någon av dom. Min bror blev det redan på nummer tre och sedan dess har jag längtat och hoppats. Visst, vad är väl en titel, men när vi närmar oss barn nio börjar jag fundera på om jag inte uppfyller kriterier eller nåt. Att jag inte är något föredöme, kanske mina kusiner fortfarande ser mig som minstingen-utan-ansvar eftersom jag är yngst i kusinskaran? Eller så har de inte ens tänkt tanken. Jag tror på det sistnämda. Annat skulle inte kännas riktigt bra.
Alla blev så rörda under dopet. Jag tänkte på stora existensiella frågor. Stora släkter. Meningen med... allt det här.
Att vara tillsammans. Att lämna avtryck. Att man faktiskt gjorde någonting här.
Finaste Malin och jag matchade lite i 60talsinspirationen,
jag drack alkoholfritt rött vin och päroncider samtidigt och
jag fann min partner i Martin Kulleråker. Vilken kavaljer!
Stolta föräldrarna Matilda och Niklas. Dopklänningen har vi alla burit, sedan Tommy föddes 1945.
Oskar, bröderna Wahlgren och Matilda och Ingrid begrundar Pers intervju i UNT.
Fina mamma och pappa, presentbordet och Harry, Herman och Hampus försöker spela.
Så ställde man klockan fast timmen var sen och upp ur sängen för att åka till Roma kyrka för barndop av Oskar Gunnar Orion. Nu har jag sju kusinbarn. Sju helt fantastiska sådana, och två på väg. Jag fullkomligt älskar vartenda ett. Men något gör mig lite sorgsen, det kanske inte är något som någon har tänkt på, och det är att jag inte fått bli fadder till någon av dom. Min bror blev det redan på nummer tre och sedan dess har jag längtat och hoppats. Visst, vad är väl en titel, men när vi närmar oss barn nio börjar jag fundera på om jag inte uppfyller kriterier eller nåt. Att jag inte är något föredöme, kanske mina kusiner fortfarande ser mig som minstingen-utan-ansvar eftersom jag är yngst i kusinskaran? Eller så har de inte ens tänkt tanken. Jag tror på det sistnämda. Annat skulle inte kännas riktigt bra.
Alla blev så rörda under dopet. Jag tänkte på stora existensiella frågor. Stora släkter. Meningen med... allt det här.
Att vara tillsammans. Att lämna avtryck. Att man faktiskt gjorde någonting här.
Finaste Malin och jag matchade lite i 60talsinspirationen,
jag drack alkoholfritt rött vin och päroncider samtidigt och
jag fann min partner i Martin Kulleråker. Vilken kavaljer!
Stolta föräldrarna Matilda och Niklas. Dopklänningen har vi alla burit, sedan Tommy föddes 1945.
Oskar, bröderna Wahlgren och Matilda och Ingrid begrundar Pers intervju i UNT.
Fina mamma och pappa, presentbordet och Harry, Herman och Hampus försöker spela.
Kommentarer:
Trackback