raukan

Man växer upp och förknippar ljud, lukter och smaker med känslor. Lukten av rökt fisk är sommar för mig. Smaken av pepparkaka är julen. Ett ljud som gör mig trygg är idrott på tv. Jag kan sätta på Eurosport och städa, plocka, fixa, läsa samtidigt, bara att ha ljudet av idrott i bakgrunden. Kanske sätta mig ner och titta emellanåt. För jag är uppvuxen med en pappa som sett mycket sport på tv. Känslan av att han satt där och tittade, att man när som helst kunde krypa upp i hans famn och titta på svettiga kvinnor och män som pressade gränser till dåtidens maximum. Han fanns där. Därför tror jag att idrott på tv som bakgrundssorl gör mig trygg, lycklig och känner hemmafrid.
Nu spelar Federer och Nadal. Historiskt tydligen. Allt jag hör är bollar som lås, kommentatorernas exalterade, nästan upphetsade utrop, Nadals stön och publikens jubel. Trygghet som levereras via digitalbox. När inte pappa är här.

Och nej "anonym", som jag bytheway vet vem det är för att jag kollade upp din IPadress, det är inte min kollega som spökar i den emotionella soppan i hjärna, själ och hjärta. Det är någon annan. Och jag tänker inte göra något åt det. Det är helt onödigt. Skulle inte tjäna något till då jag tror jag vet svaret. Att det, just, är totalt jävla onödigt. Prioritet, noll och inget.

Igår var jag så disträ att jag trodde hallongrottorna skulle stå inne i ugnen i 25 minuter, när det i själva verket ska stå i 10. Fick slänga 23 hallongrottor. Det känns tungt.

Ställde mig på vågen hemma hos Conny igår på förfesten. Matchvikt: 75,9 kg. Min förra matchvikt var 80. Det är alltså 4 kilo mindre Ida, 4 kilo mindre människa. Ganska läskigt att tänka så.