Möjligheternas höst?
När jag såg hösten 2009 komma tänkte jag att det skulle bli möjligheternas höst, hösten då allt kan hända och jag är obunden och fri. Ända in i november höll det, innan smällen kom. Jag reste, jag började min praktik och kände att jag var nästan sådär lycklig som man kan vara. Sen vändes allt upp och ner och satte nya perspektiv. Allt är i rullning. Ställ inga frågor för ni får inga svar. Jag vet bara att det har förändrat mig som människa och satt mina värderingar i gungning. Existensiell ångest på en nivå jag aldrig tidigare tvingats till.
En olycka kommer sällan ensam. Jag har tidigare förlåtit november när andra har hatat den för att den månaden är så dyster och mörk, men nu har november snart gjort sig en fiende i mig. Folk dör. Julias farfar. Emmas mormor. Vårt gäng hade mycket att prata om när vi sågs i Stockholm i helgen. Så här djupt ner vet jag inte om vi talat förut. Och det var det bästa vi kunde göra. Jag har sagt förut att det är så fint att vi fortfarande har ett utbyte av varandra, efter mer än 10 års grupptillhörighet men jag säger det igen. Fint är ordet!
Nu är det snart dags att lämna Uppsala och ta tag i det som väntar hemma på ön. Jag ska göra en minnesbok från min resa, klippa, klistra, minnas.
Sitter och lyssnar på Peter när han pratar lärarrollen och lagar sushi. Jag bor hos Peter och Jocke och mår bra mina sista dagar i Uppsala. Nu är det snart dags att assistera honom. Lax, mitt konungarike för en bit lax!
Kommentarer:
Postat av: ema
fina ord ida. puss
Trackback