Jag är en räddande ängel. För att använda starka ord.

Igår skulle jag bruncha med Tobias. På tunnelbanan mot Skanstull sitter en mamma med sitt charmiga sockerkickade barn som härjar harmlöst fritt i tunnelbanevagnen, mittemot henne en man i beige kostym. Mannen ler mot den lille blonde lintotten och bilden är mjuk, vänlig. Jag tittar ut genom fönstret för att sekunden efter titta tillbaka till det då varma ögonblicket. Bilden har förändrats. Pojken har klappat mannen på benet i ett kontaktförsök och kladdat ner mannens beiga byxor med chokladfläckar. Mannen blir arg, suckar ljudligt och ger mamman en mycket grym blick, hon försöker knappt rädda situationen, troligtvis redan skapligt trött på duracellkaninen hon ploppade ut ur sitt kön för cirka fyra år sen. Åh nej, tänker jag. Såhär får det inte sluta! Jag måste regissera om detta! För att förändra spelbilden använde jag en våtservett som jag hade i plånboken. Sträckte mig över gången och gav henne min citrondoftande våtservett. Mamman log och tackade så mycket, rev av en bit till beiga mannen och började torka av sitt chokladkladdiga barn. Mannen tog emot den ynkliga lilla våtservettssnutten och brast ut i ett leende som mötte hennes och började nog mest för syns skull att torka av chokladen från sina byxor. Jag avslutade med att säga:

- Nu luktar hela vagnen citron också, det var väl bra!

Kommentarer:
Postat av: emma

ida? har du påbörjat din resa ut i vida världen??

jag håller tummarna för di i såfall.. även om jag vet att det kommer att gå bra för dig.



KRamar

2009-09-23 @ 13:46:14
Postat av: Jenny

Hahahaha! Ida! Du är oslagbar! :) Tack för ett leende!


Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits