Det var en gång en Cabaret. Vi hängde i logen.
Innan Money, money var vi på topp.
Lärarinnan som fängslas i andra akten. Skyldig till att vara för jävla snygg, oh yeah!
Jag tycker om den här bilden.
Rasmus blommor.
Min kusin Rasmus har blivit blomförälder hemma hos mormor och morfar, vilket för honom blir farmor och farfar. Försökte skicka på mailen, men de var för stora. Så här kommer bilder på Rasmus blommor.
Bilturen från Nils-Eriks point of view.
Vi tar en tur ut på landet ett tag.
Ett liv utanför scenen.
Såhär falskt ler jag efter föreställningen i applådtacket. Eller nej förresten, inte ens det kan jag krysta fram. Det känns så märkligt, att efter finalen, som är väldigt mörk och ger ont i magen och själen, så ska man in och le. Le och tacka publiken. Som om allt bara var en illusion. Nu tycker några att jag har en lite ohälsosam inställning till föreställningen som sådan, att jag borde se det som fiktion. Men jag har ett behov av att känna det här. På riktigt. Cabaret är inte fiktion. Det har hänt. Jag förstår att det finns en poäng i att gå in och le. Att släppa. Att komma upp igen. Jag vet inte var jag ska ta vägen i allt det. Eskapism när den är som bäst, att kunna kanalisera sina privata känslor ut i en scenpersonlighet. Det är mäktigt.
Det var en påsk. Och jag hade menstrauma nummer 1950684 i ordningen och låg hemma hos mamma på soffan. Mitt i detta lyckades jag organisera bus med familjen. Vi gömde oss för kusin Rasmus när han kom, så det var hans tur att leta efter oss.
Skitgubbe är ett skitspel!
Syster gör sig redo att bege sig ut i vimlet.
Årsmöte.
Alice plåtade mitt låga blodsocker, my taco-baby. Årsmöte är roligt.
Lena Philipsson.
Har tackat ja till två nya couchsurfare i helgen. Kommer inte hinna se dom så mycket. Men jag kunde inte säga nej till grabbarna. Benoît från Frankrike och Greg från England. Ska bli spännande att se vad de är för snubbar.
Soffsurfare.
Swatika och Alex. Så heter mina första couchsurfinggäster ever. Det var en bra första upplevelse. Båda är beresta även fast de bara är 22 år. Så nu har jag någonstans att bo infall jag vill till Wales eller Dehli. I början upplevde jag det som stelt och jag trodde att jag inte skulle orka umgås så påtvingat med någon, men när de åkte i morse kändes det som att två vänner försvann. Konstigt vad en helg kan göra. 
Alex och jag försökte skrämmas i S:t Karin.
Earth hour firades på Effes med vegetarisk buffé, afrikanska trummor, folkmusik och Nils-Erik.
Heja Henrich!
Tävlingstiden tar slut ikväll så hurry hurry!! ANNARS KOMMER JAG INTE UPPDATERA MIN BLOGG PÅ FLERA MÅNADER!!
http://www.openingact.se/event/rawstockholm/contenders
Kärlek är...
... att sitta i esteternas lärarrum och be en kollega, Christine, om hennes favoritschlager. Vi lyssnar på Sveriges bidrag 1973. Nova - You are summer you never tell me no. Blir lite lycklig av att det var en kvinnlig dirigent, känns lite ovanligt tyvärr. Jag väljer en favorit, Tommy Körberg - Judy min vän 1969. En av världens bästa röster.
... personalfesten i fredags. Så jävla galet.
... att våren är här.
En annan helg.
Att repetera musikal fyra dagar i rad ger djup. Och träningsvärk. Nu ska man bara nöta tangon, sen kan jag frusta som en tjur och skrapa hovarna i dansmattan.
Har känt mig lite konstig senaste tiden. Tror jag är väldigt trött.
Firade min farbror ikväll, som fyller 65 år. De blir inte yngre, de vuxna i mitt liv.
Och min bror kom hem några dagar.
Såhär ser det ut när man tittar ut genom mitt fönster dårå.
Och här bor min farbror och hans fru.
Sporadiskt.
Förra helgen åkte jag och pappa båt med Helena. Vi hittade stora skor på ett köpcentrum vi mellanlandade/intog föda på. Sen åkte jag med till Uppsala där jag intensivmyste med de jag tycker om där. 
Efter-schlager-mys på Arken. Tycker nog att min bror och Martin Knutsson skulle bli ett fint par.
Niklas, Peter och Robert myste också.
Pappa, Per och jag såg fotboll och åt på den där sportrestaurangen med fet mat.
Handlade skor med han jag ska gifta mig med.
Kvalitetstid med tysken.
Middag hos Damberg-Larssons. Mi, Robert, Peter, jag och Martin åt soppa och umgicks.
Mi var trött.
Ni är tappra.
Vänner som man tittar på ibland.
Mamma kommer förbi på lite hemmagjorda chevréburgare.
Och såklart en massa annat. Att jobba heltid med det jag gör är lite slitsamt.
En fastlandsbulle.
En av mina kollegor heter Ray och kommer från Sydafrika.
- Vad fan är en fastlandsbulle för nåt?
- Fastlagsbulle... Semla.
- Jisses man...
Läste igenom lite elevers texter nu på kvällen och började fnissa åt en elevs felskrivning. Hon menade nog "ett socialt yttre" men skrev "ett socialistiskt yttre". Johan Persson blev nyfiken och ville gärna ha just det.
Helgen spenderades i Gävle och Sandviken. Än en gång bevittnade vi schlagercirkusen på plats. Årets låtar är en besvikelse. Hoppas på de två resterande startfälten. 
Var ska vi bo?
Vackert istäcke i Gävle.
Ska vi gå på Munken?
Waynes kaffe, första gången. Varm chocklad med marschmallows.
Så var vi där.
Dansa till Zekes.
Waynes kaffe, andra gången. Jag köpte en klocka.
Åka buss. Mia kör. Jenny, Helena, Jessica, Annica, Mia, Per och jag.
En sväng på IKEA i Uppsala.
Fredrik Kempe dök upp på uppvärmningen och drog av La Voix!
Om att checka ut.
Har suttit med betygen från förra kursen, suck. Att man ska behöva sätta olika bokstavskombinationer på de fina som man tycker så mycket om. G, VG, MVG. Man kommer ju ihåg hur betygskåt man själv var på gymnasiet. Jag fick för första gången fina betyg och blev beroende. Tänker på Simpsonsavsnittet när lärarna strejkar och Lisa till slut inte klarar sig längre utan sträcker fram ett papper till Marge och ber henne att betygsätta henne. GRADE MEE! Hon tar emot A:et som en heroinist efter ett efterlängtat skjut. Jag hoppas eleverna förstår att de där bokstäverna inte motsvarar den personliga utveckling de gjort.
Imorgon blir det ytterligare en dag med ESV Drama. Ett gäng ettor som börjar ta sig. Ska bli spännande att se vart det slutar.
Och imorgon åker jag till Uppsala. Sover på Arken för att på lördagen ta mig till Gävle och Sandviken med bror. Melodifestivalen. Håller tummarna för ett bra startfält. Sover hos en halvt okänd nykteristvän till Per. Åker hem och taggar för en sista heltidsvecka på skolan.
Malin och jag är ett bra team. Vi fick rosor och broccoli av våra elever.
Om att välja bort.
Lär mig att säga nej. Det händer att det blir nej med underrubriken "jag kan hjälpa till litegrann-ibland-dåochdå". Det känns okej ändå. Har sagt orden att jag lämnar teaterkommittén i Junis som jag suttit i sedan 2003. Puh. Har haft en paus under hösten och funderat. Så jag valde att lämna mitt ideella uppdrag och blev direkt erbjuden att göra punktinsatser, så som utbildningar och teaterfestivaler. Och att bli anställd för det. Jag älskar ideellt arbete och har gjort det sedan jag var 13 år. Ideellt arbete inom IOGT-NTOrörelsen har tagit mig hit där jag är idag. Det som drar i mig nu är att få vara så efterfrågad på det jag gör så att jag kan få lön för det. Jag känner mig stolt och driven att ta min yrkesheder och kreativa förmåga in i ett nytt skede. Jag får betalt för att jag är utbildad och bra på det jag gör. Under den här terminen på Donner har jag kommit tillbaka med ett större självförtroende och djupare kunskaper i mitt ämne. Jag har blivit mognare av att resa, blivit tryggare i mig själv och det jag kan. Jag fick två veckors praktik i Uppsala, det var viktigt för mig att se att det finns fler som jag. Att det finns fler elever i landet som vill spela teater, som vill utveckla sig själva. Efter dessa fyra veckor, going on five, står det mer självklart att det jag gör i mitt arbete spelar roll och betyder något. Och det känns som att det speglar sig i eleverna direkt. Håller på och läser lite tankar från de ettor jag har i Estetisk verksamhet, det känns som att de har fattat grejen, bara efter två dagar! Jag har rätat ut mitt eget frågetecken till ett utropstecken och tydligen smittat eleverna omkring mig.
I januari var jag och mamma på sushikväll på Bakfickan, en av de bästa, beständiga restaurangerna i Visby. Såhär såg det ut, vi var mer än nöjda att vi hade valt mastodontmenyn på fem rätter. 
Ni har väntat länge nog.
Avslutade kursen Röst och rörelse 100 poäng i fredags. Fyra veckor med ett fint gäng. Det är märkligt hur man kan komma så nära en grupp individer på fyra veckor, utan att vackla som pedagog. Mer att man vacklar och blir berörd som människa, när lektionen är slut. Distansen fanns där, att klamra sig fast vid, att ha något att hålla hårt tag om. Den där distansen som gör att man kan gå vidare, möta nya elever och minnas det som var med ett leende. I efterhand inser man hur svårt det är att hålla den distansen. Det är svårt att hålla distansen när en kurs nästan blir som en relation. Första veckan är total förälskelse, andra veckan börjar personligheterna utkristalliseras och man blir irriterad på varandras egenheter, vecka tre når man lidelsefull passion som man inte vet är bra eller dålig för en och vecka fyra är man så själsligt trött att man bara vill vara ifred samtidigt som man aldrig vill att det ska ta slut. Jag saknar de där 17 tokiga, mysiga, öppna, innerliga, fina... och Malin, min otroligt duktiga och kompetenta röstcoach och fina vän till kollega som jag länge velat samarbeta med. Som tur var går majoriteten bara i tvåan så jag har hela nästa läsår att ta vara på deras kvalitéer och göra underverk. Vi håller tummarna för att både jag och Malin ska få vara kvar i höst. Man vet aldrig.
Vi läste dikter i Klintehallen.
Vi gör bilder. Första är nog i öknen, andra på en saloon och tredje på en konsert(?). Jag vet i all fall att på sista bilden ligger någon som en tappad joint och någon är Lars Winnerbäcks blod, någon är kniven och någon är emo-Lars själv. Skaparglädje!
Tommy Körberg - Nu är det gott att leva
En liten bortglömd bild.
Peter skickade denna bild från mina veckor i Uppsala. I miss you guys!