raukan

En sån där kväll när man diskar, dammsuger, lagar mat åt sig själv och tittar på Let's dance ensam. Kanske drar av några sånger. Friday it is.

Fick akut sockersug igår och bannade mig själv medan jag vispade ihop chokladsmeten. Tyckte att min nya ljusblå IKEAbunke gjorde sig färgmässig rättvisa mot chokladens bruna. Blått och brunt kan vara så förbannat snyggt! Kan ju skylla på det nästa gång jag ska svulla. Usch, man önskar nästan att man var gravid för att ha något att skylla på!

Idag när jag och Malin körde hem från Klinte åkte vi vägen förbi Klintebiblioteket. Det brann en eller två marschaller i snön utanför och minst tio rullatorer stod parkerade i en enda rörande röra. En var blå och avvek från de andra röda. Vi skrattade båda två. En väldigt fin bild att minnas, som födde bilder av hur det kunde se ut inomhus.

Har jag förresten sagt att jag har världens bästa jobb?

Leder uppvärmning varje dag för eleverna. Skulle passa mig att vara dansdiktator. Tycker om att ge kommandon och räkna in.

När jag kom hem från jobbet idag hade jag energi kvar. Min kollega Malin ligger nog och sover nu. Det är skönt att vi har ansvar för undervisningen varannan dag. Med min energi kände jag att jag ville träna på något sätt. Det enda Friskispasst jag hann med och kunde tänka mig att gå på låg kl 20, men jag hade energi kl 18. Så jag tog en rask timmes promenad istället. Andades. Kom ner till strandpromenaden. Det är märkligt, att stå ensam på strandpromenaden en vinterkväll. Titta till höger, inte en själ. Titta till vänster, inte där heller. Man ser inte havet för att det är så mörkt, men man hör det. Känns exklusivt att bara vara en promenad ifrån.

Gick på Atterdags och handlade tvättmedel. Jag tror på något märkligt sätt att jag har ett utseende som gör att folk inte känner igen mig, särskilt de jag inte sett på ett tag. Men visst hälsar människor, även om jag är osäker på att de känner igen mig. Jag tror att jag är mer anonym än vad jag är. Konstigt det där med självbild.

Ingefära är en ingrediens på uppgång. Det är gott till allt!

Självkännedom 2.0

Så fort jag börjar lära känna någon med potential blir jag rädd. Jag har funderingar på om det finns en defekt (eller hur man nu väljer att se på det) gen hos vissa som gör de oförmögna att inleda "normala" relationer. Två(ng)samhet. För när jag närmar mig någon stelnar jag. Jaget vill att jag ska försöka inleda en relation med denne och våga fördjupa sig, men samtidigt vill jaget krypa ur skinnet och vara objektiv, att bara se på som en fluga på väggen när mitt fysiska jag faller, snubblar, tar sig upp och älskar. Men JAG vill inte vara med! Kära Bullen, vad är det för fel på mig? Jag kan ju inte vara den första människan i världshistorian som känner såhär?

Det känns lite som att min äkta personlighet dör när jag träffar någon jag vill ge en chans att komma nära. För jag blir så jäkla skraj. Allt det som är jag, mitt varma bullriga skratt, min förmåga att se människor och beröra, min stora personlighet, mitt språk, min konstiga men sköna humor... Inget tar ut sin rätt. Jag blir platt, kall om händerna och stiff. För helt plötsligt spelar det roll. Jag börjar bry mig. En jävlaskitkänsla, i alla fall till en början. Något mer vet jag inte. Har liksom inte lyckats ta mig förbi den.

Jag har länge förskjutit möjligheten att jag skulle kunna vara tillsammans med någon en längre tid. Av flertalet anledningar. Att plötsligt ta upp det trygga och bekväma jävla ställningstagandet till bevis och till kamp är allt annat än en löjlig läggmatch. Kavlar upp ärmarna, upp med garden! Den här matchen kommer bestå av flera perioder och säkert kommer jag hamna i utvisningsbåset för både fånig osäkerhet och allmän förvirring på planen.

Jag säger som min goda vän HockeyMickeBögman; Släpp sargen och kom in i matchen!

Slut på idrottsmetaforer.


Allt jag behöver är tid. Jag vet det. Ibland behöver ändå allt få snurra.